larssonclan

Vet inte om alla nåtts när det gäller information ang. begravningen. Den blir i Hoppets kapell ONSDAG 25 juni kl. 10.30. Kanske det ställer till besvär för er som ff. jobbar, dvs inte har semester ännu ? Hoppas ni kan ta ledigt ändå. Begravningar sker numera på vardagar och vi hade önskemål om att få Thelma Bylin, som förrättare. Vi betraktar henne som en vän till familjen. Vi ska åka ut till Stocketitt efteråt och äta lunch hela släkten. Dick har bokat restaurangen, men dom vill nog veta ungefär hur många vi blir. Ni kan väl ringa till Dick och tala om hur många ni kommer från er familj. Jag fick ett fint brev från Ulla Ihrén(fd.granne på Travarvägen)idag. Hon hade rörts till tårar när hon läste minnesordet om "Tant Larsson". Jag ringde upp henne och vi pratade en stund. Hon ville komma till begravningsakten i Kapellet också. Ha det bra tills vi ses på onsdag. Kram till alla från Laila o Svante.

Om någon har svårt att göra ett inlägg hör av er till Dick eller Linda.

Elisabet Larsson Vår kära mor, Elisabet Larsson avled 4 juni efter en tids sjukdom. Hon skulle fylla 93 år 21 juni. Hon föddes i Fugelsta, Marieby, yngst i en stor syskonskara. Mamma började arbeta som fäbodpiga vid 14 års ålder och brukade gärna berätta om den tiden. I unga år var hon med och spelade revy på föreningshuset i Öd. Hon älskade att dansa och träffade så sin man Harry Larsson när hon var 19. De gifte sig 1936 och samma år kom första dottern. Efter tolv år hade paret fem barn. De flyttade 1942 in i egen villa och bodde där större delen av sitt gemensamma liv. De var engagerade i IOGT-logen 287 Odens Sal i många år. De drev också camping-platsen i Odensala några år, tillsammans. Mamma var annars hemarbetande under vår uppväxt och fanns alltid till hands för sina barn. Hon var känd som en glad och lättsam person. De flyttade, under en period på 70-talet, till Sollefteå, där pappa hade tjänst på hundskolan. Mamma var sköterskeassistent på I 21 under den tiden. De flyttade tillbaka till Östersund i pensionsåldern. De hann göra några resor tillsammans, bland annat till USA, Afrika och Balkanländerna. Mamma blev änka 1982 och flyttade, ett par år därefter, till en lägenhet i Odensvik, där hon bodde till slutet. Där fanns det vi kallade "sambandscentralen" Hon hade alltid famnen öppen för besök av sina nära och kära. Det var ofta fullt i köket av barn och barnbarn. Ja, även barnbarnsbarn. Dit kom man för att träffas och fika eller äta soppa, våfflor eller varm korv i tunnbrödrulle. Mamma lyssnade jämt på radio och största intresset var att lösa korsord, men de senaste åren blev hon synsvag. Då fick hon hjälp av sin måg Dick, som kom varje lördag, om han kunde. Han läste och hon löste. Hennes humör och humor har varit en stor tillgång och gjorde att man gärna besökte henne. Vi har fått många goda skratt tillsammans med mamma. Familjen drabbades hårt av sorg på 90-talet, då mor först miste sin sista bror 1993, sin yngsta dotter Karin -94 mågen Rolf -96 och äldsta dottern Maivor -98. Det var en väldigt jobbig period i vårt och hennes, annars så glädjefyllda, liv. Mamma ville gärna klara sig själv. Då fanns dottern Birgitta alltid till hands. Sonen Sören hjälpte mamma att sköta bankärenden och handlade och skjutsade. Birgitta, tog hand om tvätt och det husliga och såg till att mamma hade allt hon behövde. Hon har varit mammas skyddsängel den här senaste tiden, med ett enormt tålamod. Mågen, Dick var som en son han också. Hon hade besök varje dag av sina nära och kära i slutet av sin levnad. Mamma sörjs nu av två döttrar, en son och en måg med familjer. Vi är glada att vi hann fira henne då hon fyllde 90 år. Då var vi många, tillsammans med barn och barnbarn, som kom från olika håll i världen, samlade på Stocketitt. Sov nu gott mamma, momma, gomma, gammi. Vi är många som unnar henne vila. Tack för allt. Puss och kram från hela klanen. Genom dottern Laila i Järvsö

Jag vill dela med mig denna bild av Elisabeth till er alla. Jag tycker att den bilden visar det som Bitte och Nina skrev i inlägget nedan.

Jag pratade med Biggan nyss. Idag var det väldigt dåligt med mamma. Hon har långa andningsuppehåll och har blivit så liten. Hennes liv rinner ut. Hon vill inte äta - knappt dricka. Hon får ångestdämpande medicin och suppar mot värk. Personalen är bra att prata med tycker Biggan. Jag är så imponerad att Biggan klarar allt så bra.
Hon har varit hos mamma varje dag, Lika Dick också. Sören tycker också att det är jobbigt att se mamma förtvina.
Linda åker upp och sitter hos mormor för att hon vill det, fast hon jobbar och har familj.
Mamma har haft besök varje dag sen hon kom på sjukhus och nu Solliden.

Nu får vi hoppas att hon släpper taget och går över till andra sidan snart. Det är dit hon vill. Men hon har ångest och oro i kroppen och gnyr och ropar på mamma.
När Biggan är hos mamma pratar hon lugnt , håller hennes händer och talar om för henne att hon kan vara lugn nu. "Du får gå till pappa, Maivor och Karin - Vi klarar oss" ...

Tänderna (protesen) har blivit för stor, så den har de tagit ut. .Biggan säger att det var svårt för henne idag när hon såg mamma. Hon fick en ordentlig gråtattack när hon såg henne, bara  ett skal av sitt forna jag. Hennes person-lighet finns inte längre. Helt olikt henne. Tänk om hon bara finge somna in.
Låt oss hjälpas åt att be en stilla bön att hon får dö. Det är inte värdigt att ligga så här länge och bara tyna bort.
 
Livet tar snart slut 2008 för vår äldsta klanmedlem och börjar här - för Freja, - den nyaste. Släkten följa släktens gång, som man sjunger i "Härlig är jorden"

Tänk på mamma och var rädda om varann. Kram från Kramsta.